mått sjukt mycket sämre i flera veckor o det bokstavligt talat tuggar upp mig inifrån o ut.. har ingen livslust längre o allting gör så ont.. terapeutens ord som avslut o tom när han ska sluta ett telesamtal för dagen gör det ont, när min dotter klappar mig på armen så värker det inuti mig, när någon ber mig att vara rädd om mig o ta hand om mig så vet jag inte längre hur jag ska göra för att hantera det... allting gör sååå jävla ONT inuti mig.. vill inte äta mera, vill inte känna någon känsla igen, vill bara att det ska ta slut nu.. orkar inte känna mera smärta..

det finns inget stopp på mina känslor o jag klarar inte hantera dem längre.. att inte äta var mitt sätt förra gången för att sluta känna känslor.. är det den vägen jag måste gå är det den vägen jag kommer att välja..

läste nånstans en sak som passar väldigt bra in på mig.. "det är skillnad på att leva o att överleva"..

o det är precis det jag gör nu försöker överleva.. MEN jag lever inte... inte alls...

Det här med relationer är en viktig sak men också en sak som är svår.. Vi har olika relationer till olika människor vi träffar i livet.. det kan vara tandläkare, terapeuten, föräldrar, syskon, grannen, kollegor.. ja listan kan göras hur lång som helst faktiskt... Vad är det viktigaste i en relation?? För mig handlar det om öppenhet o ärlighet.. men ibland kan jag faktiskt tycka att det är lite obehagligt med öppenheten tillbaka.. Jag uppskattar den, men ibland har jag svårt att förhålla mig till den.. det beror ifs på vem den kommer ifrån o vad vi har för sorts av relation.. hur känner ni i det här??

Jag tror att olika möten vi har i livet att det utvecklar oss på gott o ont.. endel människor stannar kvar hela livet, andra försvinner längs vägen för att man helt enkelt tappar varandra, endel kanske man rent av är glad att man förlorat o aldrig igen vill ha tillbaka i livet.. Det kan se väldigt olika ut.. Men i alla relationer så tror jag iaf att man lär sig saker, även om lärdomen ibland kanske är hård eller annat.. Jag glömmer ofta bort möte jag har i livet.. man borde minnas det oftare..

Häromveckan på jobbet så satt jag utanför o väntade, då det plötsligt kom förbi en dam o satte sig bredvid mig för o vila innan hon skulle på ett gympapass.. Vi började småprata lite grann o damen i fråga var 88år gammal men pigg som attans o en enorm livsgnista.. vi fortsatte att prata om hur det var förr o hur saker idag, hur vi faktiskt är bortskämda med mkt i livet som vi är väldigt otacksamma över.. vår lilla pratstund gjorde mig sådär lite varm inombords o glad.. samtidigt väldigt fundersam.. hon hade en enorm livsgnista o det både såg man o hörde på henne via hennes sätt att prata.. jag tänkte en tanke för mig själv att jag hoppas att när jag kommer i samma ålder att jag kan hålla samma livsgnista som hon hade.. Jag har endel att jobba på fram tills dess..

När vårt samtal avslutades så tittade damen mot mig o sa..." tack för pratstunden o att du har varit så trevlig mot mig..."
Ibland blir man lite glad en stund, detta var en så stund som jag ska försöka komma ihåg lite extra...

Det värsta är inte att ge upp, det värsta är allt det där osm tuggar inom en o förstör så mycket i livet.. det där som ständigt förföljer mig.. allt upprepas som en taskig film i mig.. att inte känna sig tillräckligt bra eller att inte räcka till som man ska.. är jag en bra vän? är jag älskvärd? förtjänar jag att må bättre? har min familj det bra? städad jag tillräckligt? lagar jag tillräckligt bra mat? gör jag ett bra jobb? är jag en bra mamma? är jag tillräckligt snygg i kroppen? Framför allt är jag likadan som alla andra i livet eller är jag mer annorlunda än de flesta.. jag vill inte vara någon som sticker ut ur mängden.. jag vill vara vanlig.. men det är bara att inse att jag inte är vanlig o kommer aldrig att bli det..

gör måste göra ett val.. det valet kommer att ske typ inom det snaraste...

En kollega använde härommorgonen ett spännande uttryck till mig.. Han sa: "mår du som du förtjänar"? han ord var säkert i all välmening o goda.. men för mig var dem hade dem en helt annan innebörd.. Hmm.. Lever jag som jag förtjänar?

Det här med livet är inga enkla saker.. det sägs att livet går upp o ner för alla på något sätt.. endel får mer av den ena delen är vad andra får osv.. man kan tycka att just det är orättvist.. endel människor önskar sig lite motgångar, att inte få allting serverat.. motgångar för att få utvecklas... andra får en hel hög av motgångar som tycks avlösa varandra den ena gången efter den andra.. gör vi verkligen alla valen fel gång på gång? läste ett citat på FB som fick mig att fundera..."You can never make the same mistake twice
Because the second time you make it, it's not a mistake, it's a choice." 

drivs vi in i dessa märkliga situationer om o om igen för att vi får ut något av det?? mitt svar är NEJ.. iaf funkar inte jag så.. för mig är det av helt annan anledning som jag återkommer till vissa saker o hamnar i "problem".. Vet inte om man kan se det som en undanflykt eller kanske rent av något att skylla på.. men jag dras till saker för att jag har en stor TRO på människor.. ibland vill jag saker så mycket att jag blir helt förblindad av vad som faktiskt sker runt mig.. jag vill ha det så mycket att jag ser inte vad som händer med mig eller hur jag faktiskt påverkas.. verkar det här rent logiskt överhuvudtaget?? eller är det bara ren idioti.. jag skulle vilja påstå att det är lite av båda sakerna faktiskt.. en vän till mig sa såhär.." endel människor får mer motgångar i livet för att dem klarar av att ta sig igenom det.." det låter lite halv religöst.. VAd han menade var att jag haft min stora del av motgångar i livet o det är för att jag är en stark person inuti.. Som ni kanske förstår så har jag haft många motgångar under åren som varit, men som jag skrivit tidigare lärt mig mycket om livet.. på gott o ont.. ibland när jag verkligen har känt att jag är påväg uppåt att jag har flyt i livet o det känns sådär himla bra inombords så har rädslan alltid funnits där om när ska jag trilla ner nästa gång.. för varje trappsteg som man tar uppåt så riskerar man oxå att trilla ner hårt hårt igen... När känslan blir helt övermäktig att allting känns så jävla UNDERBART.. För det har funnits stunder då det verkligen har känts så.. vet ni vad jag vill med livet då?? Stoppa det, för nånstans inom mig vet jag att det kommer att komma någonting som gör att jag kommer att må sämre igen o det vill jag inte uppleva.. Jag har under många år haft en helt fantastisk kbt terapeut i mitt liv som gett mig så mycket... Han blev min lilla "extraPappa" som vägrade ge upp hoppet om mig.. när ingen annan trodde mig, när det är som mörkast, när psykiatrin inte ser hur dåligt jag mår så ser o hör han på vad jag faktiskt säger.. det är inte många människor som har den förmågan.. Vid flertalet tillfällen har jag suttit på psykiatrin o träffat min sk läkare där(vilket inte sker så ofta)... Med leendet påklistrat o berättat hur dåligt jag mår.. hur många gånger tror ni att dem har lyssnat på mig o att jag fått något av det jag önskat o vill?? kan berätta för er att det fyller inte ens en hand.. jag har en vilja av stål o vet vad jag behöver, vill ha för att må bättre.. o det i sig har inte alltid gillas.. jag är ett sånt där fall som i mellanåt faller i mellan psykiatrins stolar.. jag har en vilja men jag är kanske inte alltid den som skriker högst för att bli hörd..Men jag har fått lära mig livets hårda väg... många tårar, mycket besvikelser mm.. Men visst har jag lärt mig saker om livet.. många saker som gjort så fruktansvärt ont i mig.. Men livet kunde varit värre... eller kunde det verkligen det?? Ibland tänker jag tillbaka på tiden då jag inte åt någon mat alls knappt då min vikt låg på stadiga 46kg o läkaren tittade på mig o sa att du behöver inte våran hjälp här på psyk.. då gjorde det lite ont o mitt självhat har växt under många år.. alla små ord har naglat sig fast i mig.. den där gången på psyk så var jag stå avstängd känslomässigt.. det gjorde ont men inte hälften så ont som mycket gör av det jag känner idag.. ibland är livet inte med mig alls.. jag har mycket av det som många av er vill ha i livet.. sambo, dotter, hus, ett jobb jag älskar mm.. MEN jag lever oxå med en ständig smärta i kroppen som jag inte önskar någon alls.. jag skulle ge vad som helst för att bli av med allt det där.. små förändring i livet ska göra att saker o ting blir bättre.. det är vad terapeuten säger: mannen vars ord jag borde ha lyssnat så mycket mera på än vad jag gjort.. jag har lyssnat men inte alltid agerat rätt.. vad är rätt eg?? jag har som sagt en vilja av stål o är envis som få.. många skulle nog tycka att jag besitter en enorm kraft i mig själv.. eller jag vet att många tror och ser det där.. Det som gör det jobbigt för mig är att jag jämt måste bevisa att jag är stark, inte fälla en endaste tår, hålla skyddsmasken på som jag alltid gjort.. Men den enorma kraften jag känner ibland är oxå den kraften som jag känner i mig när jag dras ner o mår dåligt.. den sitter som en taskig vän vid min sida då o matar på min egen oduglighet o självhat... Men även min kraft kan ta slut... Just nu är det ett sånt tillfälle då kraften tagit slut o jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag ska fortsätta o kämpa mig upp ännu en gång med allt vad det verkligen innebär eller om jag just nu bara ska göra det som jag känner.. Att ge upp...

Bestämt för att skapa en ny blogg som kommer att vara helt anonym.. iaf så långt som det just nu är möjligt.. det är inte lätt att ha en officell blogg när man har arbeta o annat.. Men jag skriver för min egen skull o jag mår bra av att få uttrycka mig o få respons från andra.. jag skriver inte för att få medlidande eller annat.. utan att för att få se o höra andra vinklar av livet.. i denna bloggen kommer jag att skriva om mitt liv i stort o smått om det dagliga problemen jag har med in ångest,ätstörning mm.. det är daglig kamp.. men en kamp som jag slagits för en bra bit på vägen..

välkomna hit...